Jag är så uppslukad av livet att jag knappt hinner kika in här imellanåt.
Men så har jag upptäckt Instagrams nya funktion Stories.
Jag älskart!
På min ”hår” instagram TessNivas kan man nu följa mina hårresande äventyr! På onsdag åker jag till Las Vegas på både jobb och spännande saker.
På min ”privata” instagram Hemmahosniva kan man följa min vardag som sliten småbarnsmamma i sina bästa år.
❤️❤️❤️
I onsdags fick mitt lilla hjärta sin första vaccination. Fruktansvärt för mammahjärtat att se sin älskade unge skrika av smärta. Men snabbt var det över.
Däremot sov hon från 11 då hon fick sprutan till ungefär 21 på kvällen. Hon vaknade förstås där emellan och grät och åt men inga längre vakna stunder. Natten präglades av feber till och från, men på morgonkvisten kändes det som att alla bieffekter gått över.
Igår for vi upp till norr, och hon sov i princip hela dagen. Självklart underlättade det resandet. Det kanske är lite våghalsigt att ge sig iväg ensam med tre små barn på Norrlandsäventyr, men det gick bättre än väntat.
Klockan är nu efter lunch och lilltösen sover fortfarande. Två gånger sen i morse har hon vaknat till och vill ha mat, men somnat om på direkten.
Hur mycket ska en tremånaders bebis sova egentligen. Kan inte minnas att mina grabbar sov så här mycket.
Det bästa är när man får spontanbesök av fina vänner och tar en Picnic på udden intill huset i det vackra sommarvädret. Och till råga på allt så är det Sveriges födelsedag dessutom.
Spontanpicnicen fick sedan över till studsmattelek hemma hos oss och grillmiddag med både bubbel och gino.
Jag älskar att bo i hus, och jag älskar att det är sommar ☀️
Vi kände redan efter två barn att vi hade en sån bra dynamik i familjen. Båda barnen kunde få en rejäl dos av egentid med en förälder samtidigt som familjetiden tillsammans fördelades jämnt.
Men så kom vår tredje..
Vi var oroliga att tiden inte skulle räcka till, att allt skulle bli övermäktigt och jobbigt. Att vi skulle tappa bort varandra i den stressiga vardagen.
Men så kom Hon. Hon som gjorde vår familj komplett. Det är som att den här sköna familjedynamiken vi hade behövde en liten dos kaos. För kaos är det emellanåt, men på nått sätt så är det en skön kaos.
Mina fantastiska pojkar har vuxit så i rollerna som storebröder. De tar hand om sin syster och låter henne få den uppmärksamhet av oss föräldrar som hon kräver. Det finns inte ens nån avundsjuka. De är stolta över henne, vill hjälpa till att klä på, byta blöja och underhålla. Det är som att hon gjorde vardagen lite enklare. Hon tar fokus från att allt ska vara så jämställt syskonen imellan. Alla barn får sin dos av uppmärksamhet ändå i slutändan.
Jag kan lätt säga att det har varit mycket enklare att gå från två barn till tre, än det var att gå från ett till två. Nu är det aldrig någon som blir utanför eller ensam. Nu är vi ett team. Och jag tror att alla individer i den här familjen uppskattar den egna tiden med en förälder lite extra nu, samtidigt som tiden vi har tillsammans är fantastisk.
Visst hör kaos, trots, skrik och bråk till vardagen, det ska man inte sticka under stolen med. Men bråken får inte lika stor fokus längre, de lixom försvinner i molnet av kärleken vi har för varandra.
Vår familj var helt fantastisk och så kom Hon och gjorde oss alla komplett.
Vardagskaoset i all ära, men att få en tvåtimmars sovmorgon är guld värt!
Att sedan väckas av ett busigt gäng med frukost och paket, det är mer än man vågat hoppas på. Sen att lillkillen bryter ihop för att mamma äter frukosten som hon just fått och inte donerar hela göttigheten till honom, ja sånt får man ju räkna med. Hur kunde jag ens tänka tanken att ta en tugga på min morsdagsfrukost?! 😝
Nu ligger den dock i den här mammans degiga mage och för lillkillen är allt glömt och förlåtet, eller mest glömt i alla fall.
Nu ligger jag och bara myser brevid mitt minsta lilla hjärta som till mammas lycka är en riktig sjusovare.
Lycklig är jag för min fina familj och mitt nya fina halsband från Emma Israelsson
Glassbullar och ansiktsmålning på lakritsfestivalen ❤️
Lyckliga ungar, lyckliga föräldrar 😊
Leksaker ligger utspridda överallt, tvätten hänger på tvättstället och disken står på hög i köket.
Det är det här det tjafsas om, diskutioner som leder till bråk. Det är det som får en att tappa tålamodet och orken ibland.
När man jobbat hela veckan, slitit med att lämna på dagis i tid och stressat för att inte hämta för sent. När man kommer hem till ett kaos som aldrig tar slut, när orken inte längre infinner sig och man får ett utbrott på leksaksbilen man just klev på, diskmaskinen som inte tömts trots att den stått ren i flera dagar. Tvätthögen som växer trots att tvättmaskinen står tom. När bristen på ork går ut över de man egentligen håller mest kär bara för att de råkar stå mitt i skottlossningen av ett tålamod som tagit slut.
Just nu sitter jag här, med disk i köket, tvättkorgen full och leksaker precis överallt. Barnen har just somnat efter en lång strid mot sömnen. Nu ligger de och andas tungt i vår säng som jag snart själv ska trängas i, men just nu sitter jag i soffan och ser ut över kaoset som tagit över mitt hem. Och jag vill nästan gråta. Men inte för att jag tappat tålamodet eller för att orken tagit slut. Nä, jag vill gråta av lycka, av den otroliga tacksamhet jag känner.
Tacksamhet för det liv jag har, för att jag har massor med små lortiga kläder att tvätta, för att jag har små tallrikar och muggar att diska. För alla leksaker som ligger utspridda. Jag är så förbaskat lycklig att jag har en leksaksbil att kliva snett på, att jag spenderar halva lönen på blöjor, att jag får äran att kliva upp varje natt för att göra välling eller trösta efter en mardröm.
Det här kaoset som förgyller min vardag, det är mer än jag någonsin vågat drömma om. Just i det här ögonblicket kan jag inte förstå hur jag ens kan ha varit irriterad över alla utspridda gosedjur och leksaksbilar, de tillhör ju de viktigaste i mitt liv. Jag älskar ju detta kaos, det är mitt liv och de fantastiska varelser jag har skapat. De må vara små högljudda galna monster ibland, men de är mina monster och de är de bästa monstren i hela världen.
Jag är så otroligt tacksam över att de finns och har möjligheten att placera ut små fällor här och där i mitt hem. I vårt hem. Kaoset är inte bara mitt, ingenting är bara mitt längre. Det är vårt, min familj. Jag har en alldeles egen familj. Vi må ha ett kaos, men det är vårt, bara vårt och vi har det tillsammans, jag och min fina underbara galna familj. Det är kärlek på riktigt. ❤️
Aldrig någonsin tidigare har jag varit så nervös, aldrig har jag varit så rädd för att misslyckas, aldrig någonsin tidigare har jag tyckt att någonting ska bli så jobbigt som när jag skulle fara till London.
Jag hade pluggat och förberett mig så hårt och så mycket innan, och ändå kände jag mig som sämst i världen.
Skulle jag ens kunna få ur mig någon form av kreativitet när jag väl kom dit?
Så gick tankarna.
Väl på plats var jag om möjligt ännu mer nervös, nu skulle ju allt jag är sättas på prov.
Jag vet inte riktigt hur jag gjorde det eller vad det var i mig som kom fram.
4 moment plus en presentation, det var vad jag skulle prestera och visa vad jag går för…
Vid Första klippningen skakade mina händer så mycket att klippmaskinen höll på att fara mig ur händerna. Men det blev helt okej, jag finlirade för mycket, men det kändes i allafall som att jag tog mig igenom det.
När jag vid uppsättningsmomentet blir ombedd att ta min docka och gå upp på scenen trodde jag först att nä, nu ska de visa ett praktexempel på hur det inte får se ut.
Men så var det inte, den var tydligen en av de bästa.
Va? Jag? Min uppsättning? Vann den? Är det sant?
Ja tydligen.
Jag vart så glad och äntligen kändes det som att alla timmar och dagar av träning och förberedelse hade lönat sig.
Men alla andras uppsättningar var ju också så himla fina, så jag hade svårt att tro att det var sant.
Eftermiddagen bestod av presentationsteknik och om jag var nervös innan så var jag som ett asplöv nu.
Man fick en lapp med en produktkategori, sen fick man gå upp på scenen och presentera den på en minut. När vissa blev ombedd att gå ner, ta en ny lapp och föröka igen senare blev jag om möjligt ännu mer skakis.
Jag fick curls, Spring Loaded Frizz Fightning, Curls.
Det var min tur att entra scenen. Benen kändes som gelé, men jag tog mig upp. Och vilken lättnad när jag inser att minuten är över och jag får applåder för min presentation. Vad var det som just hände? Vad sa jag egentligen? Jo just ja, jag pratade om curls, och det gick ändå helt okej, jag gjorde det, och det var viktigast.
Jag var så glad och kände hur adrenalinet rusade. Hur kunde jag vara så himla nervös innan? Det här var ju jätte roligt!
Dag ett var över, och jag kände mig nöjd över dagens prestation även om jag kunnat göra vissa saker lite bättre, och såg med spänning och ny nervositet fram emot morgondagen.
Trots att längtan efter mina prinsar där hemma var väldigt stor den kvällen, så vet jag att de alltid stöttar mig och får mig att göra mitt bästa. Jag vill ju att de ska kunna vara stolta över mig och det ger mig den där lilla extra motivationen att alltid försöka vara mitt bästa jag oavsett hur det går.
Dag två var ännu pirrigare. Färg stod på schemat, det som är min passion och kanske den kategori jag brinner allra mest för.
Vi fick se otroliga färgnyanser och nya recepttips som jag bara ville ta hem och testa på alla möjliga utgångslägen som möjligt på en gång. Inspirationen var på topp och det bara kliade i fingrarna på mig.
Vi fick börja med att färga en docka med fyra olika nyanser i utbildningssyfte, vilket var väldigt roligt att få ta med sig hem sedan för att kunna visa de fantastiska nya färgerna.
Sedan var det dags för eldprovet, färgning.
Jag försökte låtsas som att jag jobbade på en riktig människa, mest för att lugna mina egna nerver, men också för att jag vet att när jag jobbar på riktiga människor gör jag alltid mitt allra bästa för att de ska bli så fina som möjligt.
Sedan var det dags att skölja docka ett, försöka få i sig lite lunch och sedan skölja docka två. Sen skulle vi slå oss ner i stolarna framför scenen för att få oss en klippgenomgång.
Men först skulle de berätta något, någon hade varit extra bra på färgningsmomentet och vunnit best in show. Den personen skulle få ett pris, ett jobb på The Global Gathering i September och en Paul Mitchell Sax. Vilken dröm tänkte jag, lyllos den personen, och tittade mig runt omkring och undrade vem den lycklige kunde vara. Jag hade sett så många fina färgningar runt om i rummet tidigare.
När de efter sin motivering säger; that’s you my little pink friend och pekar på mig vet jag inte om jag ska börja skratta eller gråta av lycka, så jag gör både och. Jag snubblar upp på scenen och kastar mig på Stephanie som står där med sitt stora leende och med saxen i handen.
Jag känner hur hela jag skakar, men inte av nervositet nu, utan av ren lycka! Jag kan inte ens fatta att det är på riktigt, hur kunde jag vinna?
När själva Prev You var över ville jag nästan inte gå därifrån. Jag som så länge innan varit så rädd och nervös inför dessa dagar skulle nu lämna det med lycka och motivation att fortsätta öva och träna.
De fina orden om hur jag utvecklats de senaste året får mig att vilja kämpa ännu hårdare, att bli ännu bättre, att bli mitt bästa jag som jag bara kan vara.
Även fast jag har läst samma text fem miljarder gånger om under åren så känns det ändå som att ingenting fastnar.
Eller jo, såklart funkar det utmärkt på mitt eget språk, men när man ska prestera på engelska, det är då nerverna spelar spratt och sätter stopp för informationen man försöker förmedla.
Men nu pluggar jag ändå, för jag vill kunna känna att jag har gjort mitt bästa i alla fall, hur det än går.
För på något sätt så tycker jag ju att det ska bli roligt som tusan, trots att alla nerver sitter på utsidan just nu.
Att sitta ensam på ett hotellrum i ett främmande land är skräckinjagande på så många sätt. Det hade verkligen varit så mysigt om jag hade kunnat haft med mig mina fina familj.
Samtidigt som jag vet att det förmodligen hade påverkat min prestation de närmaste dagarna.
Så det är kanske lika bra att hålla det till minuterintervaller med FaceTime, men jag saknar dom så det värker i hela kroppen just nu.
Visst är det sjukt egentligen, hur man kan sakna de små liven så mycket på en sån kort stund ifrån dom.
Jag kan till och med få ont i hela kroppen av längtan trots att jag nyss lämnat dem på förskolan och bara är 200 meter bort på jobbet.
Dessa fantastiska små avkommor alltså, sån kärlek, sån lycka!
Jag är så glad för att jag vet att hur det än må gå för mig här i London i helgen så får jag komma hem till mina grabbar som tycker mamma är bäst ändå. Ja, oftast i allafall, annars går det alltid att muta med lite godis så är mamma bäst. 😝
Nerver, skräck, förväntan, förtjusning, saknad och längtan.
Ja, man skulle kunna säga att mina känslor är ”all over the place”
I alla fall inte just nu.
London står för dörren till helgen och jag gör allt i min makt för att pressa in klipptekniker, färgningar, herrklippningar, uppsättningar, flättekniker, läggningar, produkter och allt inom hårvetenskap i min hjärna.
Just nu säger hjärnan stopp på bromsbelägg, det är fullt här inne.
Och ändå känns skallen som en tom bur med en liten pippifågel som flyger omkring och visslar någon onödig visa som inte alls har med saken att göra.
Jag är bara rädd för att framstå som ett totalt fån när jag står där tillsammans med de bästa av de bästa.
Jag vet ju egentligen vad jag gör, och jag kan ju egentligen rätt mycket om det här, och ändå känns det som att skallen är tom, fast ändå för full för att få någonting att fastna.
Förvirrande, jag vet. Jag är förvirrad.
Men det går som det går och jag har då gjort mitt bästa. Hoppas jag.
Så får vi väl se om jag får krypa hem med svansen mellan benen, eller rakryggad och stolt åter landa hemma på trygg mark…
Fy fan…
honkallastess 