Så Lycklig!

Aldrig någonsin tidigare har jag varit så nervös, aldrig har jag varit så rädd för att misslyckas, aldrig någonsin tidigare har jag tyckt att någonting ska bli så jobbigt som när jag skulle fara till London. 

 Jag hade pluggat och förberett mig så hårt och så mycket innan, och ändå kände jag mig som sämst i världen.
Skulle jag ens kunna få ur mig någon form av kreativitet när jag väl kom dit?
Så gick tankarna. 

 Väl på plats var jag om möjligt ännu mer nervös, nu skulle ju allt jag är sättas på prov. 

 Jag vet inte riktigt hur jag gjorde det eller vad det var i mig som kom fram.

4 moment plus en presentation, det var vad jag skulle prestera och visa vad jag går för… 

 Vid Första klippningen skakade mina händer så mycket att klippmaskinen höll på att fara mig ur händerna. Men det blev helt okej, jag finlirade för mycket, men det kändes i allafall som att jag tog mig igenom det. 

När jag vid uppsättningsmomentet blir ombedd att ta min docka och gå upp på scenen trodde jag först att nä, nu ska de visa ett praktexempel på hur det inte får se ut. 

Men så var det inte, den var tydligen en av de bästa.
Va? Jag? Min uppsättning? Vann den? Är det sant? 

Ja tydligen.
Jag vart så glad och äntligen kändes det som att alla timmar och dagar av träning och förberedelse hade lönat sig.
Men alla andras uppsättningar var ju också så himla fina, så jag hade svårt att tro att det var sant. 

Eftermiddagen bestod av presentationsteknik och om jag var nervös innan så var jag som ett asplöv nu.
Man fick en lapp med en produktkategori, sen fick man gå upp på scenen och presentera den på en minut. När vissa blev ombedd att gå ner, ta en ny lapp och föröka igen senare blev jag om möjligt ännu mer skakis. 

 Jag fick curls, Spring Loaded Frizz Fightning, Curls.

Det var min tur att entra scenen. Benen kändes som gelé, men jag tog mig upp. Och vilken lättnad när jag inser att minuten är över och jag får applåder för min presentation. Vad var det som just hände? Vad sa jag egentligen? Jo just ja, jag pratade om curls, och det gick ändå helt okej, jag gjorde det, och det var viktigast.

Jag var så glad och kände hur adrenalinet rusade. Hur kunde jag vara så himla nervös innan? Det här var ju jätte roligt!

Dag ett var över, och jag kände mig nöjd över dagens prestation även om jag kunnat göra vissa saker lite bättre, och såg med spänning och ny nervositet fram emot morgondagen. 

Trots att längtan efter mina prinsar där hemma var väldigt stor den kvällen, så vet jag att de alltid stöttar mig och får mig att göra mitt bästa. Jag vill ju att de ska kunna vara stolta över mig och det ger mig den där lilla extra motivationen att alltid försöka vara mitt bästa jag oavsett hur det går. 

Dag två var ännu pirrigare. Färg stod på schemat, det som är min passion och kanske den kategori jag brinner allra mest för.

Vi fick se otroliga färgnyanser och nya recepttips som jag bara ville ta hem och testa på alla möjliga utgångslägen som möjligt på en gång. Inspirationen var på topp och det bara kliade i fingrarna på mig. 

Vi fick börja med att färga en docka med fyra olika nyanser i utbildningssyfte, vilket var väldigt roligt att få ta med sig hem sedan för att kunna visa de fantastiska nya färgerna.

Sedan var det dags för eldprovet, färgning.  

Jag försökte låtsas som att jag jobbade på en riktig människa, mest för att lugna mina egna nerver, men också för att jag vet att när jag jobbar på riktiga människor gör jag alltid mitt allra bästa för att de ska bli så fina som möjligt.

Sedan var det dags att skölja docka ett, försöka få i sig lite lunch och sedan skölja docka två. Sen skulle vi slå oss ner i stolarna framför scenen för att få oss en klippgenomgång.

Men först skulle de berätta något, någon hade varit extra bra på färgningsmomentet och vunnit best in show. Den personen skulle få ett pris, ett jobb på The Global Gathering i September och en Paul Mitchell Sax. Vilken dröm tänkte jag, lyllos den personen, och tittade mig runt omkring och undrade vem den lycklige kunde vara. Jag hade sett så många fina färgningar runt om i rummet tidigare.

När de efter sin motivering säger; that’s you my little pink friend och pekar på mig vet jag inte om jag ska börja skratta eller gråta av lycka, så jag gör både och.  Jag snubblar upp på scenen och kastar mig på Stephanie som står där med sitt stora leende och med saxen i handen.

Jag känner hur hela jag skakar, men inte av nervositet nu, utan av ren lycka! Jag kan inte ens fatta att det är på riktigt, hur kunde jag vinna? 

När själva Prev You var över ville jag nästan inte gå därifrån. Jag som så länge innan varit så rädd och nervös inför dessa dagar skulle nu lämna det med lycka och motivation att fortsätta öva och träna. 

De fina orden om hur jag utvecklats de senaste året får mig att vilja kämpa ännu hårdare, att bli ännu bättre, att bli mitt bästa jag som jag bara kan vara.





Kan man plugga för mycket?

Även fast jag har läst samma text fem miljarder gånger om under åren så känns det ändå som att ingenting fastnar.
Eller jo, såklart funkar det utmärkt på mitt eget språk, men när man ska prestera på engelska, det är då nerverna spelar spratt och sätter stopp för informationen man försöker förmedla.

Men nu pluggar jag ändå, för jag vill kunna känna att jag har gjort mitt bästa i alla fall, hur det än går.
För på något sätt så tycker jag ju att det ska bli roligt som tusan, trots att alla nerver sitter på utsidan just nu.

Att sitta ensam på ett hotellrum i ett främmande land är skräckinjagande på så många sätt. Det hade verkligen varit så mysigt om jag hade kunnat haft med mig mina fina familj.
Samtidigt som jag vet att det förmodligen hade påverkat min prestation de närmaste dagarna.
Så det är kanske lika bra att hålla det till minuterintervaller med FaceTime, men jag saknar dom så det värker i hela kroppen just nu.

Visst är det sjukt egentligen, hur man kan sakna de små liven så mycket på en sån kort stund ifrån dom.
Jag kan till och med få ont i hela kroppen av längtan trots att jag nyss lämnat dem på förskolan och bara är 200 meter bort på jobbet.
Dessa fantastiska små avkommor alltså, sån kärlek, sån lycka!

Jag är så glad för att jag vet att hur det än må gå för mig här i London i helgen så får jag komma hem till mina grabbar som tycker mamma är bäst ändå. Ja, oftast i allafall, annars går det alltid att muta med lite godis så är mamma bäst. 😝

Nerver, skräck, förväntan, förtjusning, saknad och längtan.
Ja, man skulle kunna säga att mina känslor är ”all over the place”

Jag har inget liv

I alla fall inte just nu.

London står för dörren till helgen och jag gör allt i min makt för att pressa in klipptekniker, färgningar, herrklippningar, uppsättningar, flättekniker, läggningar, produkter och allt inom hårvetenskap i min hjärna.

Just nu säger hjärnan stopp på bromsbelägg, det är fullt här inne.
Och ändå känns skallen som en tom bur med en liten pippifågel som flyger omkring och visslar någon onödig visa som inte alls har med saken att göra.

Jag är bara rädd för att framstå som ett totalt fån när jag står där tillsammans med de bästa av de bästa.
Jag vet ju egentligen vad jag gör, och jag kan ju egentligen rätt mycket om det här, och ändå känns det som att skallen är tom, fast ändå för full för att få någonting att fastna.
Förvirrande, jag vet. Jag är förvirrad.

Men det går som det går och jag har då gjort mitt bästa. Hoppas jag.
Så får vi väl se om jag får krypa hem med svansen mellan benen, eller rakryggad och stolt åter landa hemma på trygg mark…

Fy fan…

Hello FakeFace

Här sitter jag och får lite nytt hår på skallen. Jag behöver det verkligen kan jag säga, utan ser jag ut som skallepär.
Så äntligen ska jag få känna mig lite fin igen. För det är det som håret gör, får mig att känna mig fin alltså.

Jag sitter, helt osminkad, inte ens lite concealer har nuddat mitt lilla nylle idag. Och vet ni vad, det känns helt okej ändå.
Jag känner mig fin när jag ser mig i spegeln, jag känner mig som jag.
Jag må ha brun utan sol som gör att jag inte känner mig som en levande död.
Mina ögonbryn som alltid varit obefintliga i omejkat tillstånd sitter nu där permanent tatuerat och gör att jag känner att jag ser ut som folk.
Den tatuerade eylinern gör att de fantastiska fransar jag fått av bästa Nadja STHLM ser ännu tjockare ut.
Jag känner mig pigg och fräsch trots att sömnen lyst med sin frånvaro dessa småbarnsår.
Kanske har min nu mer släta panna och rynkornas magiska försvinnande ett finger med i spelet.

Det spelar ingen roll. Vad det än är som gör att jag kan sitta här framför den stora spegeln med strålkastarljus, helt utan smink utan att känna mig som onkel Fester är värt det.

Nog för att lite smink skulle piffa upp det här onaturliga nyllet lite extra, så är det faktiskt fruktansvärt skönt att kunna sitta ner 10 minuter extra på morgonen och äta frukost med mina barn, istället för att desperat försöka få till ett fejs i morgonspegeln.

Men det är jag som tycker så, och det är ju faktiskt jag som ska känna mig fin.
Så när löshår, botox, Teosyal, brun utan sol, tatuerade bryn och eyliner och fina fransar gör mig glad så gör det mig inte ett dugg att jag är ett FakeFace. Jag mår bra, precis som jag är, nu alltså. 😊

Magsjuka och hårfix

Ödet sa sitt och pengarna också, men det känns bra. Det var nog meningen att vi ska vara kvar i hemmet som vi trivs så bra i.

Däremot när magsjukan står för dörren spelar det ingen roll var man håller hus, allt är förjävligt ändå.
Att ingen kommit på något bot på denna hemska och fruktansvärda sjukdom.
Man kan skicka folk till månen, men att förebygga kräkningar och diverse besvär som är återkommande varje år, ska det vara så svårt det?

Nu sitter jag i allafall och får mig lite hårfix av bästa Linda på salongen.
Det ska bli så skönt! Och så blir jag redo för fredagens bravader med min gamle vapendragare Sara Varga.

Lycka

Så jag älskar mitt jobb! När man får låta kreativiteten flöda fritt ❤️

Pink, more or less

För min egen del börjar det bli dags att gå mot ljusare tider men dock inte ur min rosa bubbla.
För min kära kunds del hägrade en färgklick i det annars blonda svallet.

Sagt och gjort, bort med pigment hos mig, och dit med pigment hos henne.

Jag älskart, både och!

Hej sömnbrist

Trots att tröttheten är ett faktum så finns det inte tillräckligt med tid på dygnet, och just nu är det sömnen som tryter och ändå känns det som att man inte hinner med nånting.

Någon som har ett bra tips på hur man får in så mycket information och fakta som möjligt i en skalle så att det sitter fast ordentligt?

När jag gick i skolan lovade jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle plugga mer. Men på något sätt har jag en förmåga att vilja fortsätta lära mig och utvecklas, att hela tiden sträva efter att bli ännu bättre.
Det innebär såklart att man alltid måste studera och aldrig slappa till.
Det gör också att jag hela tiden strävar efter att vara mitt bästa jag.

Sova, det får man väl göra någon annan gång.

Lite lösbarr gör susen

Tiden räcker inte alltid till

Flera heldagars jobb på främmande orter, nätter utan min fina familj, försenade tåg och för lite tid. Tatuerade ögon och bryn, operationstid för liten son, renovering och stök i både salong och hem. Plugg, plugg, plugg för att alltid vara sitt bästa jag.
Ibland önskar man att man hade en extra vecka i veckan, så man kunde hinna med allt man måste och vill.

Jag har så mycket jag skulle vilja berätta och dela med mig av, och det kommer strax jag lovar.
Men just nu är det fokus på min lilla kille som ska få rör inopererade i sina öron imorgon för att förhoppningsvis slippa återkommande öroninflammationer.

Jag har fruktansvärd ångest inför sövningsprocessen och tycker inte alls att det ska bli speciellt roligt. Men jag vet att det är för hans eget bästa och självklart vill jag det bästa för honom.

Nu sover mina finaste här intill, och jag ska fokusera lite på att plugga klipp och uppsättningstekniker. London hägrar snart…

Och allt om dagens tatueringar kommer snart och även vinnaren av den fina ljusstaken från Living & Room.

Håll ut 😊