paulmitchell

Aldrig någonsin tidigare har jag varit så nervös, aldrig har jag varit så rädd för att misslyckas, aldrig någonsin tidigare har jag tyckt att någonting ska bli så jobbigt som när jag skulle fara till London.

Jag hade pluggat och förberett mig så hårt och så mycket innan, och ändå kände jag mig som sämst i världen.
Skulle jag ens kunna få ur mig någon form av kreativitet när jag väl kom dit?
Så gick tankarna.

Väl på plats var jag om möjligt ännu mer nervös, nu skulle ju allt jag är sättas på prov.

Jag vet inte riktigt hur jag gjorde det eller vad det var i mig som kom fram.

4 moment plus en presentation, det var vad jag skulle prestera och visa vad jag går för…

Vid Första klippningen skakade mina händer så mycket att klippmaskinen höll på att fara mig ur händerna. Men det blev helt okej, jag finlirade för mycket, men det kändes i allafall som att jag tog mig igenom det.

När jag vid uppsättningsmomentet blir ombedd att ta min docka och gå upp på scenen trodde jag först att nä, nu ska de visa ett praktexempel på hur det inte får se ut.

Men så var det inte, den var tydligen en av de bästa.
Va? Jag? Min uppsättning? Vann den? Är det sant?

Ja tydligen.
Jag vart så glad och äntligen kändes det som att alla timmar och dagar av träning och förberedelse hade lönat sig.
Men alla andras uppsättningar var ju också så himla fina, så jag hade svårt att tro att det var sant.

Eftermiddagen bestod av presentationsteknik och om jag var nervös innan så var jag som ett asplöv nu.
Man fick en lapp med en produktkategori, sen fick man gå upp på scenen och presentera den på en minut. När vissa blev ombedd att gå ner, ta en ny lapp och föröka igen senare blev jag om möjligt ännu mer skakis.

Jag fick curls, Spring Loaded Frizz Fightning, Curls.

Det var min tur att entra scenen. Benen kändes som gelé, men jag tog mig upp. Och vilken lättnad när jag inser att minuten är över och jag får applåder för min presentation. Vad var det som just hände? Vad sa jag egentligen? Jo just ja, jag pratade om curls, och det gick ändå helt okej, jag gjorde det, och det var viktigast.

Jag var så glad och kände hur adrenalinet rusade. Hur kunde jag vara så himla nervös innan? Det här var ju jätte roligt!

Dag ett var över, och jag kände mig nöjd över dagens prestation även om jag kunnat göra vissa saker lite bättre, och såg med spänning och ny nervositet fram emot morgondagen.

Trots att längtan efter mina prinsar där hemma var väldigt stor den kvällen, så vet jag att de alltid stöttar mig och får mig att göra mitt bästa. Jag vill ju att de ska kunna vara stolta över mig och det ger mig den där lilla extra motivationen att alltid försöka vara mitt bästa jag oavsett hur det går.

Dag två var ännu pirrigare. Färg stod på schemat, det som är min passion och kanske den kategori jag brinner allra mest för.

Vi fick se otroliga färgnyanser och nya recepttips som jag bara ville ta hem och testa på alla möjliga utgångslägen som möjligt på en gång. Inspirationen var på topp och det bara kliade i fingrarna på mig.

Vi fick börja med att färga en docka med fyra olika nyanser i utbildningssyfte, vilket var väldigt roligt att få ta med sig hem sedan för att kunna visa de fantastiska nya färgerna.

Sedan var det dags för eldprovet, färgning.

Jag försökte låtsas som att jag jobbade på en riktig människa, mest för att lugna mina egna nerver, men också för att jag vet att när jag jobbar på riktiga människor gör jag alltid mitt allra bästa för att de ska bli så fina som möjligt.

Sedan var det dags att skölja docka ett, försöka få i sig lite lunch och sedan skölja docka två. Sen skulle vi slå oss ner i stolarna framför scenen för att få oss en klippgenomgång.

Men först skulle de berätta något, någon hade varit extra bra på färgningsmomentet och vunnit best in show. Den personen skulle få ett pris, ett jobb på The Global Gathering i September och en Paul Mitchell Sax. Vilken dröm tänkte jag, lyllos den personen, och tittade mig runt omkring och undrade vem den lycklige kunde vara. Jag hade sett så många fina färgningar runt om i rummet tidigare.

När de efter sin motivering säger; that’s you my little pink friend och pekar på mig vet jag inte om jag ska börja skratta eller gråta av lycka, så jag gör både och. Jag snubblar upp på scenen och kastar mig på Stephanie som står där med sitt stora leende och med saxen i handen.

Jag känner hur hela jag skakar, men inte av nervositet nu, utan av ren lycka! Jag kan inte ens fatta att det är på riktigt, hur kunde jag vinna?

När själva Prev You var över ville jag nästan inte gå därifrån. Jag som så länge innan varit så rädd och nervös inför dessa dagar skulle nu lämna det med lycka och motivation att fortsätta öva och träna.

De fina orden om hur jag utvecklats de senaste året får mig att vilja kämpa ännu hårdare, att bli ännu bättre, att bli mitt bästa jag som jag bara kan vara.