Även fast jag har läst samma text fem miljarder gånger om under åren så känns det ändå som att ingenting fastnar.
Eller jo, såklart funkar det utmärkt på mitt eget språk, men när man ska prestera på engelska, det är då nerverna spelar spratt och sätter stopp för informationen man försöker förmedla.
Men nu pluggar jag ändå, för jag vill kunna känna att jag har gjort mitt bästa i alla fall, hur det än går.
För på något sätt så tycker jag ju att det ska bli roligt som tusan, trots att alla nerver sitter på utsidan just nu.
Att sitta ensam på ett hotellrum i ett främmande land är skräckinjagande på så många sätt. Det hade verkligen varit så mysigt om jag hade kunnat haft med mig mina fina familj.
Samtidigt som jag vet att det förmodligen hade påverkat min prestation de närmaste dagarna.
Så det är kanske lika bra att hålla det till minuterintervaller med FaceTime, men jag saknar dom så det värker i hela kroppen just nu.
Visst är det sjukt egentligen, hur man kan sakna de små liven så mycket på en sån kort stund ifrån dom.
Jag kan till och med få ont i hela kroppen av längtan trots att jag nyss lämnat dem på förskolan och bara är 200 meter bort på jobbet.
Dessa fantastiska små avkommor alltså, sån kärlek, sån lycka!
Jag är så glad för att jag vet att hur det än må gå för mig här i London i helgen så får jag komma hem till mina grabbar som tycker mamma är bäst ändå. Ja, oftast i allafall, annars går det alltid att muta med lite godis så är mamma bäst. 😝
Nerver, skräck, förväntan, förtjusning, saknad och längtan.
Ja, man skulle kunna säga att mina känslor är ”all over the place”
honkallastess 