Här sitter jag och får lite nytt hår på skallen. Jag behöver det verkligen kan jag säga, utan ser jag ut som skallepär.
Så äntligen ska jag få känna mig lite fin igen. För det är det som håret gör, får mig att känna mig fin alltså.
Jag sitter, helt osminkad, inte ens lite concealer har nuddat mitt lilla nylle idag. Och vet ni vad, det känns helt okej ändå.
Jag känner mig fin när jag ser mig i spegeln, jag känner mig som jag.
Jag må ha brun utan sol som gör att jag inte känner mig som en levande död.
Mina ögonbryn som alltid varit obefintliga i omejkat tillstånd sitter nu där permanent tatuerat och gör att jag känner att jag ser ut som folk.
Den tatuerade eylinern gör att de fantastiska fransar jag fått av bästa Nadja STHLM ser ännu tjockare ut.
Jag känner mig pigg och fräsch trots att sömnen lyst med sin frånvaro dessa småbarnsår.
Kanske har min nu mer släta panna och rynkornas magiska försvinnande ett finger med i spelet.
Det spelar ingen roll. Vad det än är som gör att jag kan sitta här framför den stora spegeln med strålkastarljus, helt utan smink utan att känna mig som onkel Fester är värt det.
Nog för att lite smink skulle piffa upp det här onaturliga nyllet lite extra, så är det faktiskt fruktansvärt skönt att kunna sitta ner 10 minuter extra på morgonen och äta frukost med mina barn, istället för att desperat försöka få till ett fejs i morgonspegeln.
Men det är jag som tycker så, och det är ju faktiskt jag som ska känna mig fin.
Så när löshår, botox, Teosyal, brun utan sol, tatuerade bryn och eyliner och fina fransar gör mig glad så gör det mig inte ett dugg att jag är ett FakeFace. Jag mår bra, precis som jag är, nu alltså. 😊
honkallastess 